Ja, det stämmer. I ett år har jag väntat att få återvända till andra sidan Atlanten till Chicago. Och nu är plötsligt den dagen här. Vart tog tiden vägen?! Jag har inte riktigt kunnat förstå och smälta in att vi faktiskt åker IMORGON. Det känns nästan overkligt. Jag tror jag inte kommer kunna fatta det förens att vi väl är där. Att Louise åker med är bääääst, vem drömmer liksom inte om att resa med en av sina närmaste vänner. Jag kommer typ inte kunna sova inatt, det är som natten innan julafton när man var mindre. 

 

Något som däremot är så fruktansvärt trist är att jag får lämna skridskorna hemma. Jag har fått ersätta mina älskade skridksor med kryckor. Usch. Men jag ska vara positiv, träna på med min rehab så jag kan komma tillbaka så snabbt som möjligt. Sen ska jag bara ha det så himla bra. Jag ska inte grubbla över fot jäveln. Jag har redan varit tillräckligt ledsen över den så att det räcker gott och väl.